waleriana

Jag lyfter blicken åter och jag inser att jag gråter.
Instängd i ett svettstinkande rum. Men det är i vrede som jag känner och den rasar och den bränner.
Hur kan en vuxen människa va så dum?
För jag är trött på dessa tårar.
Jag är trött på dessa dårar som bestämt att deras smärta är unik.
Den jävla längtan att få falla den bor ju i oss alla.
Det skiljer mest nyanser i vårt skrik.

Ja, också jag har denna iver och den rasar och den river,
Samma raseri, Samma frustration.
Men genom alla dessa år har jag valt ett annat spår för du har visat mig den resans slutstation.

Jag har haft min förebild en fallen ängel stolt och vild,
som visat vägen genom skriken, genom gråten.
Nu när ditt skratt har mist sitt lyster ska jag kalla dig för syster,
Du ska vara evigt älskad och förlåten.
Det faller tunga tysta skurar över tunga tysta murar men det är inte dem som har dig fången.
Det är inte taggtråd och metall det är ditt eget fria fall.

Det är den förbannade sången.

Om en plats för fallna änglar där man lever på kredit
och har man en gång varit där så vill man återvända dit.
Där kan man glömma var man kom ifrån,
man glömmer vem man är,
Man glömmer vart man är på väg med allt det innebär.
Där läker klippta vingar,
där gör man vad man vill.
Där kan man aldrig åldras för där står tiden still.
Men resten utav världen blir betydelselöst grå.
Du måste varit där för att förstå